Fornlämningar


VANLIGA FORNLÄMNINGAR FRÅN STENÅLDERN I VÄSTERBOTTEN

BOPLATSER

De vanligaste fornlämningarna i Norrland från stenåldern är boplatser. De ligger vid älvar, sjöar och stenålderns kust, i lägen som var gynnsamma för jakt och fiske. Boplatserna placerades helst på uddar, i den innersta delen av vikar, vid sjöars utlopp, och där älvar eller åar faller ut i sjöar. Läget skulle helst också vara torrt och soligt, t.ex. på strandbrinken ovanför sandstränder på den mest solbelysta sidan, vanligen nordsidan, av vattendraget. Helst skulle det också finnas en höjd i norr som skydd mot nordliga vindar.

Boplatserna läge avslöjas framför allt genom det stenmaterial som spolas upp på stränderna eller hittas i jorden. Stenmaterialet består dels av skörbränd sten – dvs. sten som värmts upp i härdar och använts för matlagning i kokgropar, kokstockar, skinn- och keramikkärl, och efter en tids användning spruckit sönder, dels stenredskap och avslag från redskapstillverkning i kvarts, kvartsit och skiffer.

Ibland kan härdar och kokgropar också hittas i anslutning till boplatsen. Boplatserna sträcker sig ofta över stora områden; ibland längs flera hundra meter. Boplatsernas storlek beror inte på att många människor bodde där samtidigt, utan på att mindre grupper säsongsvis har varit bosatta där, och avfall och redskap under längre tid efterhand har samlats där i större mängder. Kanske fungerade vissa av de stora boplatserna också som speciella samlingsplatser för återkommande ceremonier, där också varuutbyte och social samvaro förde samman ett stort antal människor från ett större geografiskt område.

BOSTÄDER, "HYDDBOTTNAR"

Av själva bostäderna finns inte så mycket kvar. Ibland påträffas runda eller rektangulära vallar, med mer eller mindre nersänkt ”golv”, som antas ha varit botten till vinterhyddor. I och vid vallarna görs ofta fynd av skörbränd sten och avslag från redskapstillverkning. Det nersänkta golvet och vallarna skyddade antagligen mot kyla och snö, och bidrog till att göra hyddan stabilare. Hur hyddan i övrigt var konstruerad vet vi inte. Kanske hade de runda hyddorna samma koniska form som tipis och kåtor, där en konstruktion av stänger täcktes antingen med en duk av skinn, eller med näver och torv.

Att för kortare eller längre tid flytta till de platser där bytesdjuren uppehöll sig var en naturlig del av livet i ett jägar- och samlarsamhälle, och för sommarbruk och mera tillfälligt bruk användes sannolikt enklare och lättare typer av hyddor och vindskydd.


FÅNGSTGROPAR

Fångstgropar användes från stenåldern och in i modern tid framför allt för fångst av älg, men också av andra djur som ren och varg. Fångstgropar för älg ligger ofta flera tillsammans i system längs de sträckor där älgar vandrar. I fångstgropssystemen ingår vanligen ca. 5-100 gropar, och fångstgropssystemen begränsas ofta av naturliga hinder som myrar, vattendrag och berg. Mellan groparna har det möjligen också funnits stängsel. I vissa undersökta fångstgropar finns spår av sten- eller träkonstruktioner i botten, för att djuret skulle fastna och inte kunna ta sig upp ur gropen. I botten kunde möjligen också lodrätt stående spetsade pålar placeras; i senare tid var dessa järnskodda.

Till de äldsta kända fångstgroparna i Sverige hör en fångstgrop vid Varrisen i Vilhelmina socken, som har kunnat C14-dateras till ca. 4 200 f. Kr. Fångstgropar är dock många gånger svåra att åldersbestämma om det inte finns daterbart trämaterial i dem, eftersom de använts genom hela forntiden, medeltiden och långt fram i modern tid. Fångst av älg i fångstgrop förbjöds i lag så sent som år 1864.

KOKGROPAR
Kokgropar – gropar med skörbränd sten, ofta också med rester av kol i botten, ligger vanligen i närheten till vatten, framför allt på hög mark, och ofta på krönet av mindre åsryggar. I inlandet förekommer kokgropar ofta i anslutning till härdar eller fångstgropar. Ibland påträffas också benmaterial i de äldre kokgroparna.

Sannolikt har kokgroparna främst använts vid matlagning – antingen har maten tillagats direkt i gropen, där stenarna först värmts upp genom att man eldat på dem, eller också har de varma stenarna flyttats från gropen till trä-, ler- eller skinnkärl där de fungerat som ”doppvärmare”.

Kokgropar kan också användas vid torkning av kött och fisk. Kanske har vissa av de större kokgroparna använts vid bastubad, då man spänt en tältduk över gropen och öst vatten på de uppvärmda stenarna. Kokgropar användes inte enbart under stenåldern, utan ända in i medeltiden.

Kokgroparna varierar mycket i storlek och form. Vanligaste formen på kokgropar i Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands inland är oval, näst vanligaste är rund, och från järnålder och medeltid finns även exempel på rektangulära kokgropar.

Djupet på groparna varierar mellan ca. 0,3 – 0,9 m., med majoriteten liggande på mellan 0.3 – 0.5 m. Längden varierar mellan ca. 0,25- 2,8 m., med den största andelen på mellan ca. 0,6 – 2,4 m. Kokgroparna från stenålder och bronsålder har vanligen skålformig/konisk botten, medan kokgropar med plan botten blir vanliga under yngre järnålder.

Storleken på groparna förändras över tid, även om grunda kokgropar med ett djup på 0,2 – 0,4 m. finns representerade under hela förhistorien. Under mesolitisk tid är groparna djupa och stora, för att under neolitisk tid och bronsålder generellt bli grundare. Under äldre och yngre järnåldern blir groparna återigen djupare, med ett genomsnittligt djup på ca. 1 m. Detta djup behåller kokgroparna fram till medeltiden, då de helt går ur bruk.



HÄLLRISTNINGAR OCH HÄLLMÅLNINGAR

Det finns ett flertal fynd av hällristningar och hällmålningar i Mellannorrland, Lappland och Västerbotten, och fler väntar troligen på att upptäckas. Sannolikt härrör samtliga från tidsperioden 4 200 – 500 f.Kr.

I Västerbotten har hällristningar påträffats vid Norrfors i Umeälven. Ristningarna föreställer älgar, båtar, människor och ett antal figurer som inte kunnat tolkas. Ristningarna vid Norrfors bör ha kommit till omkring 2 000 f.Kr., och Norrfors var då troligen en plats där människor samlades under sommaren då laxen gick till.